I tidiga frivolitetsböcker var mönstren bara skrivna som text. Riktigt gamla mönster kan vara lite av en utmaning att förstå.
”15 ggr 2 dbkn med långa öglor däremellan; ring av 4 ggr 4 dbkn; 2 dbkn över dragtrådar.” (exempel från Hemmets Uppslagsbok 1915.

Med Mary Koniors bok ”Tatting with Visual Patterns” blev det allt vanligare att mönstren ritades ut. Det finns egentligen ingen standard när det gäller beskrivningar, men ofta används samma eller liknande sätt att beskriva i vilken ordning mönstret ska utföras.

Den lilla fjärilen kan skrivas så här:

R 8-1–1-5-3
R 3+3—6
R 6—3-3
R 3+5-1–8
Klipp av garnet och knyt. Lämna kvar långa trådändar som antenner.

R står för ring, – för picot, — för lite längre picot, — för ännu längre picot, + för sammanfogning.

Visuellt blir samma mönster som ovan, där man börjar vid ring A, fortsätter med B osv.
Siffrorna anger antal dubbelknutar mellan varje picot och längden på picoten framgår av bilden.

Det är individuellt vilken typ av mönster man tycker det är lättast att följa, och många gånger finns det mönster som är både skrivna och ritade.